Work
På min skärm finns just nu 5 jobbannonser som passar mig riktigt bra. Men i mitt sinne finns bara panik och hjärtat bultar och andningen känns tung. Jag vet att jag måste ta tag i det här men ändå känns det mer motiverat att ännu en gång idag läsa aftonbladet.
Vad har hänt med mig egentligen? Aldrig tidigare har jag känt så här. Jag har aldrig skjutit saker på framtiden likt detta, jag har aldrig heller mått så dåligt av att att behöva ta tag i något.
Jag måste ta tag i mig sjäv här och nu. Eller om en stund, gå ner och kör en tvättmaskin och tar en dusch först...
Vad har hänt med mig egentligen? Aldrig tidigare har jag känt så här. Jag har aldrig skjutit saker på framtiden likt detta, jag har aldrig heller mått så dåligt av att att behöva ta tag i något.
Jag måste ta tag i mig sjäv här och nu. Eller om en stund, gå ner och kör en tvättmaskin och tar en dusch först...
Sleepless again
Igår kände jag mig på topp och har även gjort idag. men nu ikväll har osäkerheteten på mig själv kommit kryoande igen. Så nu ligger jag här med en klumpp i magen och vet inte riktigt ut eller in.
Vad är det då som orsakar klumpen? Jo jag har fått in en ny person i mitt liv. En helt otorligt grym tjej som jag känner mig så bekväm med. Och de som känner mig vet att det inte är ett vanligt fenomen. Vi har lite trevande börjat utveckla en vänskap som kanske kan bli något riktigt bra, men jag sittter redan här och har ångest över att det kommer att rinna ut i sanden och försvinna. Kanske kan man likna det med när man inleder en kärleksrelation, man vill inte verka överintresserad och lättfångad får då tappar han intresset utan man spelar nästan lite svårflörtad och tro att han kommer att bli mer intresserad då. Så känns även det här. Egentligen skulle jag bara vilja köra på, lägga korten på bordet och säga att Here I am, just nu är det så kul att va med dig att jag aldrig vill gå hem. Men istället så traskar jag här som katten runt het gröt, livrädd att förstöra nåt som kan bli toppen, undviker att skicka för många meddelanden, undviker att boka in nåt att hitta på. Bara för om jag tjatar och frågar kanske hon känner sig trängd och tycker att det blir jobbigt och det vill jag inte. För gudarna ska veta att jag aldrig har haft särskilt många nära vänner. Så istället sitter jag här som en fjortis, tittar på mobilen var 20 sekund, och hoppas att den ska pipa. Men den är bara tyst så tyst...
Jag ha alltid varit en sån som haft mpnga bekanta men ytterst få nära vänner. Och jag brukar sällan klicka med nån varav det här känns extra känsligt. Jag vill inte göra bort mig, vill inte lämna ut för mycket av mig själv förtidigt, vil inte visa upp mina tunga sidor för mycket men inte heller dölja att de finns där osv. Och ända är det så svårt när jag själv har upplevt "klicket" och bara känner att nu kör vi för fullt. Vad fasen ska jag ta mig till??? Till råga på allt känns det som om vi lever på lånad tid för om sju dagar kommer vi att ha ett stort geografiskt avstånd mellan oss då jag åter igen beger mig hem till sambo och missar efter ett sommarävemtyr i skogarna. Och har vi inte då byggt upp mer än det som finns nu hur ska det då kunna leda till någon fortsättning. Då lär ju snarare allt bara rinna ut i sanden och med hjälp av vågorna spolas ut i de blå oceanerna.
Hjälp jag blir tokig!!!
Vad är det då som orsakar klumpen? Jo jag har fått in en ny person i mitt liv. En helt otorligt grym tjej som jag känner mig så bekväm med. Och de som känner mig vet att det inte är ett vanligt fenomen. Vi har lite trevande börjat utveckla en vänskap som kanske kan bli något riktigt bra, men jag sittter redan här och har ångest över att det kommer att rinna ut i sanden och försvinna. Kanske kan man likna det med när man inleder en kärleksrelation, man vill inte verka överintresserad och lättfångad får då tappar han intresset utan man spelar nästan lite svårflörtad och tro att han kommer att bli mer intresserad då. Så känns även det här. Egentligen skulle jag bara vilja köra på, lägga korten på bordet och säga att Here I am, just nu är det så kul att va med dig att jag aldrig vill gå hem. Men istället så traskar jag här som katten runt het gröt, livrädd att förstöra nåt som kan bli toppen, undviker att skicka för många meddelanden, undviker att boka in nåt att hitta på. Bara för om jag tjatar och frågar kanske hon känner sig trängd och tycker att det blir jobbigt och det vill jag inte. För gudarna ska veta att jag aldrig har haft särskilt många nära vänner. Så istället sitter jag här som en fjortis, tittar på mobilen var 20 sekund, och hoppas att den ska pipa. Men den är bara tyst så tyst...
Jag ha alltid varit en sån som haft mpnga bekanta men ytterst få nära vänner. Och jag brukar sällan klicka med nån varav det här känns extra känsligt. Jag vill inte göra bort mig, vill inte lämna ut för mycket av mig själv förtidigt, vil inte visa upp mina tunga sidor för mycket men inte heller dölja att de finns där osv. Och ända är det så svårt när jag själv har upplevt "klicket" och bara känner att nu kör vi för fullt. Vad fasen ska jag ta mig till??? Till råga på allt känns det som om vi lever på lånad tid för om sju dagar kommer vi att ha ett stort geografiskt avstånd mellan oss då jag åter igen beger mig hem till sambo och missar efter ett sommarävemtyr i skogarna. Och har vi inte då byggt upp mer än det som finns nu hur ska det då kunna leda till någon fortsättning. Då lär ju snarare allt bara rinna ut i sanden och med hjälp av vågorna spolas ut i de blå oceanerna.
Hjälp jag blir tokig!!!
Dags igen...
Har på senare tid känt ett allt större behov av att skriva och på så sätt få lätta på trycket inom mig. Mycket finns där inne undantryckt och begravt men som då och då tittar fram och gör sig påminnt. Både glädje och skratt men också ångest och tårar kan komma oanat så därför ger jag nu det här en ny chans.
I vilken ända börjar man egentligen? Ligger vaken klockan 03.50 en natt mellan söndag och måndag och gett upp väntan på John Blund. Han verkar inte komma till mig den här natten. Det händer inte ofta men ibland lyser han med sin frånvaro och istället sticker tankarna iväg. Blir det inte mer än så här? Har jag gjort rätt val i livet? Vad skulle jag gjort annorlunda? Hur ska jag hitta ett jobb?
Just det där med jobb är något som är tugnt att ens tänka på och jag får hjärtklappning så fort jag börjar läsa platsannonser. Hur ska jag kunna lyckas efter mitt fatala magplask sist. Hamnade på fel plats, fick ingen ärlig chans och blev utslängd som en sommarkatt efter semestern. Istället är jag nu tillbaka på samma ruta som långt tidigare. Visst kan det ses som ett misslyckande men jag måste istället se det som en mellanlandning för att tanka nytt bränsle och ta sats inför nästa startsträcka.
Ofta känns det som om jag biter ihop och försöker vara så mycket hurtigare och mer positiv än jag är. För varför ska jag belasta andra med mitt elände? Så därför ser man på ytan bra ut men på insadan är allt uppochner och i ensamheten rinner tårarna okontrollerat...
I vilken ända börjar man egentligen? Ligger vaken klockan 03.50 en natt mellan söndag och måndag och gett upp väntan på John Blund. Han verkar inte komma till mig den här natten. Det händer inte ofta men ibland lyser han med sin frånvaro och istället sticker tankarna iväg. Blir det inte mer än så här? Har jag gjort rätt val i livet? Vad skulle jag gjort annorlunda? Hur ska jag hitta ett jobb?
Just det där med jobb är något som är tugnt att ens tänka på och jag får hjärtklappning så fort jag börjar läsa platsannonser. Hur ska jag kunna lyckas efter mitt fatala magplask sist. Hamnade på fel plats, fick ingen ärlig chans och blev utslängd som en sommarkatt efter semestern. Istället är jag nu tillbaka på samma ruta som långt tidigare. Visst kan det ses som ett misslyckande men jag måste istället se det som en mellanlandning för att tanka nytt bränsle och ta sats inför nästa startsträcka.
Ofta känns det som om jag biter ihop och försöker vara så mycket hurtigare och mer positiv än jag är. För varför ska jag belasta andra med mitt elände? Så därför ser man på ytan bra ut men på insadan är allt uppochner och i ensamheten rinner tårarna okontrollerat...
