Dags igen...
Har på senare tid känt ett allt större behov av att skriva och på så sätt få lätta på trycket inom mig. Mycket finns där inne undantryckt och begravt men som då och då tittar fram och gör sig påminnt. Både glädje och skratt men också ångest och tårar kan komma oanat så därför ger jag nu det här en ny chans.
I vilken ända börjar man egentligen? Ligger vaken klockan 03.50 en natt mellan söndag och måndag och gett upp väntan på John Blund. Han verkar inte komma till mig den här natten. Det händer inte ofta men ibland lyser han med sin frånvaro och istället sticker tankarna iväg. Blir det inte mer än så här? Har jag gjort rätt val i livet? Vad skulle jag gjort annorlunda? Hur ska jag hitta ett jobb?
Just det där med jobb är något som är tugnt att ens tänka på och jag får hjärtklappning så fort jag börjar läsa platsannonser. Hur ska jag kunna lyckas efter mitt fatala magplask sist. Hamnade på fel plats, fick ingen ärlig chans och blev utslängd som en sommarkatt efter semestern. Istället är jag nu tillbaka på samma ruta som långt tidigare. Visst kan det ses som ett misslyckande men jag måste istället se det som en mellanlandning för att tanka nytt bränsle och ta sats inför nästa startsträcka.
Ofta känns det som om jag biter ihop och försöker vara så mycket hurtigare och mer positiv än jag är. För varför ska jag belasta andra med mitt elände? Så därför ser man på ytan bra ut men på insadan är allt uppochner och i ensamheten rinner tårarna okontrollerat...
I vilken ända börjar man egentligen? Ligger vaken klockan 03.50 en natt mellan söndag och måndag och gett upp väntan på John Blund. Han verkar inte komma till mig den här natten. Det händer inte ofta men ibland lyser han med sin frånvaro och istället sticker tankarna iväg. Blir det inte mer än så här? Har jag gjort rätt val i livet? Vad skulle jag gjort annorlunda? Hur ska jag hitta ett jobb?
Just det där med jobb är något som är tugnt att ens tänka på och jag får hjärtklappning så fort jag börjar läsa platsannonser. Hur ska jag kunna lyckas efter mitt fatala magplask sist. Hamnade på fel plats, fick ingen ärlig chans och blev utslängd som en sommarkatt efter semestern. Istället är jag nu tillbaka på samma ruta som långt tidigare. Visst kan det ses som ett misslyckande men jag måste istället se det som en mellanlandning för att tanka nytt bränsle och ta sats inför nästa startsträcka.
Ofta känns det som om jag biter ihop och försöker vara så mycket hurtigare och mer positiv än jag är. För varför ska jag belasta andra med mitt elände? Så därför ser man på ytan bra ut men på insadan är allt uppochner och i ensamheten rinner tårarna okontrollerat...
